Försäkringsersättning får omprövas, trots slutlig reglering i förlikningsavtal

I ett förlikningsavtal mellan en skadelidande och ett försäkringsbolag rörande ersättning för personskada har angetts attparternas samtliga mellanhavanden med anledning av personskadorna slutligt reglerats genom fullgörandet av förlikningen. Hovrätten för Övre Norrland har i dom den 21 april 2023 (mål nr T 773-22) prövat frågan om parterna genom förlikningsavtalet även avtalat bort rätten till omprövning enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen.

Bakgrunden till målet var i korthet att den skadelidande vid två skilda tillfällen varit med om trafikolyckor och till följd av dessa lidits personskador. Vid tidpunkten för respektive trafikolycka färdades den skadelidande i en bil som var försäkrad hos det aktuella försäkringsbolaget, som utredde och reglerade de aktuella personskadorna. Den skadelidande accepterade emellertid inte den beslutade ersättningen för personskadorna och väckte därför talan mot försäkringsbolaget. Parterna träffade därefter en förlikning som inte stadfästes i dom. Förlikningsavtalet innehöll bland annat följande avtalsvillkor:

Genom fullgörandet av denna förlikning har parternas samtliga mellanhavanden med anledning av personskadorna slutligt reglerats.

I det nu aktuella målet väckte den skadelidande återigen talan mot försäkringsbolaget och begärde att den överenskomna ersättningen för personskadorna skulle omprövas enligt 5 kap. 5 § skadeståndslagen. En fråga som initialt aktualiserades i målet var dock om det förlikningsavtal som parterna tidigare ingått innebar att den skadelidande även avtalat bort rätten till omprövning av den överenskomna ersättningen.

Luleå tingsrätt avgjorde den uppkomna frågan genom mellandom och konstaterade inledningsvis att det är möjligt att avtala bort rätten till omprövning i skadeståndslagen, men att parterna i förevarande fall var av olika uppfattning om huruvida den aktuella formuleringen i förlikningsavtalet även innefattade omprövningsrätten. Tingsrätten anförde vidare att varken lag eller praxis föreskriver något krav på att det uttryckligen måste anges att rätten till omprövning avtalats bort samt att det av den åberopade utredningen inte var möjligt att fastställa någon gemensam partsavsikt i frågan. Tingsrätten tolkade därför förlikningsavtalet på objektiva grunder och bedömde att ordalydelsen av den aktuella formuleringen i förlikningsavtalet var klar och även omfattade rätten till omprövning. Den skadelidande hade därför inte rätt att begära omprövning av den överenskomna ersättningen.

Den skadelidande överklagade tingsrättens mellandom till Hovrätten för Övre Norrland som bedömde formuleringen i förlikningsavtalet enligt de principer som gäller för avtalstolkning i allmänhet. Hovrätten konstaterade att en slutlig reglering av ersättningsfrågan är en förutsättning för att omprövning enligt skadeståndslagen överhuvudtaget ska aktualiseras, samt att den omtvistade formuleringen är en standardformulering som typiskt sett är ägnad att markera just detta förhållande. I motsats till tingsrätten bedömde hovrätten dock att avtalsvillkorets ordalydelse inte talade för att parterna därutöver avtalat bort rätten att begära omprövning, samt att det inte heller på annat sätt framgick att detta skulle varit parternas avsikt. Tvärtom ansåg hovrätten att utredningen i målet talade för motsatsen, bland annat eftersom försäkringsbolaget i ett brev till den skadelidande uttryckligen angett att parternas förlikningsavtal inte skulle förta rätten till omprövning av den överenskomna ersättningen. Hovrätten ändrade därför tingsrättens mellandom och förklarade att den skadelidande utan hinder av förlikningsavtalet hade rätt att begära omprövning av den överenskomna ersättningen för personskadorna.

Wistrands kommentar

Bestämmelserna i skadeståndslagen är dispositiva och parterna kan i avtal reglera att en viss bestämmelse inte ska vara tillämplig på deras förhållande. Det är således möjligt att avtala bort rätten till omprövning av ersättning för personskada enligt skadeståndslagen. Det är vidare möjligt att i förlikningsavtal ange att förlikningen även ska avse andra rättsförhållanden än den omtvistade saken (s.k. supplerande moment). Supplerande moment medför inte rättegångshinder om förlikningen, som i förevarande fall, inte stadfästs i dom. Supplerande moment kan dock trots det ha avtalsverkan mellan parterna.

Avtalsvillkor av det aktuella slaget, som anger att parternas mellanhavanden är slutligt reglerade genom förlikningsavtalet, syftar ofta till att försöka ge förlikningsavtalet en utvidgad skyddsverkan. I princip lovar parterna varandra att inte tvista över något annat ”mellanhavande” som ligger vid sidan av det anspråk som parterna tvistat om i rättegången. I doktrinen har framhållits att sådana avtalsvillkor snarast utgör en form av juridiskt oförbindande ”hedersutfästelser” om att lämna varandra i fred, vilka i princip inte påverkar avtalets civilrättsliga räckvidd. Hovrätten har emellertid inte tagit fasta på detta, utan tolkat avtalsvillkorets innebörd genom sedvanlig avtalstolkning och därvid beaktat avtalsvillkoret i bevishänseende.

Som tingsrätten konstaterat är det önskvärt att överenskommelser om att en förlikning även ska avse andra rättsförhållanden än den omtvistade saken är tydligt utformade för parterna och inte uppställer tolkningsproblem. Annars är risken att avtalsparterna egentligen är oense om omfattningen av ett visst avtalsvillkor. Avtalsvillkoret tolkas i dessa fall enligt de principer som gäller för avtalstolkning i allmänhet, med utgångspunkt i den gemensamma partsavsikten och avtalets ordalydelse. Detta kan medföra en osäkerhet för parterna om vad avtalet faktiskt omfattar, och kan som i förevarande fall leda till ytterligare kostsamma processer om en fråga som en avtalspart tidigare bedömt som utagerad.

Utgången i det aktuella fallet var beroende av den utredning som parterna presenterat i målet. En generell slutsats som kan dras är dock att det är möjligt att avtala bort rätten till omprövning enligt skadeståndslagen, men att detta i sådana fall tydligt bör anges i förlikningsavtalet för att undvika framtida tolkningsproblem. Fallet illustrerar problematiken med den oförutsägbarhet som är förknippad med en prövning av ett otydligt avtalsvillkor, det vill säga att olika domstolar vid en tolkning av samma avtalsvillkor kan komma fram till motsatta slutsatser avseende avtalsvillkorets omfattning. Det är fullt möjligt att hovrätten i det aktuella fallet, om parterna hade presenterat annan utredning, istället hade kommit fram till slutsatsen att parterna hade avtalat bort rätten till omprövning. För att undvika denna osäkerhet och oförutsägbarhet avseende ett avtalsvillkors omfattning bör det därför uttryckligen anges i ett förlikningsavtal vilka rättsförhållanden utöver den omtvistade saken som ska omfattas av parternas överenskommelse.

Om du har frågor om tolkningen eller utformningen av förlikningsavtal eller önskar mer information är du välkommen att kontakta oss på Wistrand Advokatbyrå.