Nyheter 18 december 2015

HD-avgörande väcker frågor om avtalstolkning

Nyligen avgjorde HD ett mål rörande tolkningen av en skadeståndsbestämmelse i ett partneravtal. Vilken betydelse avgörandet har för den relativt försiktiga avtalstolkningsmetod som HD har utmärkt sig för är svårtolkat.

Frågan i målet var: Kan en skadeståndsbestämmelse i ett partneravtal tolkas så att en f.d. partner, vars partneravtal löpt ut men som är fortsatt anställd vid byrån, kan bli skyldig att betala skadestånd när denne övergår till en konkurrerande byrå?

Partneravtal med efterverkan
Skadeståndsbestämmelsen innebar att en partner, vars anställning vid revisionsbyrån upphörde och som påbörjade konkurrerande verksamhet, kunde bli skadeståndsskyldig för klienter som övergick till dennes nya verksamhet. Enligt samma bestämmelse gällde även att ”Partner som utan att sluta i anställning i Bolaget utträder ur partnerskapet har att iakttaga denna paragraf”. Avtalet hade alltså en avtalad efterverkan. Enligt avtalets uppsägningsklausul skulle det sägas upp sex månader före dess utgång, annars förlängdes det med två år i taget.

Avtalet hade sagts upp till dess sluttid av partnerskapets ordförande men hade därefter ersatts av ett nytt avtal. Svaranden i målet hade inte undertecknat det nya avtalet men kvarstod som anställd i bolaget i ett år. Därefter hade han övergått till en konkurrerande revisionsbyrå. Frågan var således om och hur den avtalade efterverkan gällde, trots att svaranden inte längre var partner och avtalet inte längre gällde.

Avtalets löptid inte avgörande
Högsta domstolen konstaterade att varken någon gemensam partsavsikt, individuella förhållanden eller avtalets ordalydelse gav någon ledning i frågan. Syftet med bestämmelsen var dock att hålla ihop partnerkretsen och att skydda verksamheten. Även om avtalets efterverkan var klart betungande för den enskilde partnern talade detta syfte tydligt för att skadeståndsbestämmelsens tillämplighet inte var begränsad till avtalets löptid.

Om skadeståndsbestämmelsen inte skulle ges effekt efter att avtalstiden löpt ut skulle förutsättningarna för skyldigheten vara begränsad till situationer som inte reglerades i avtalet, d.v.s. en särskild överenskommelse skulle då behövas. Enligt Högsta domstolen skulle en sådan tolkning innebära att bestämmelsen inte gavs en rimlig funktion i förhållande till de situationer som reglerades i avtalet. Då bestämmelsen var avsiktligt betungande och trots att en sådan tolkning kunde innebära att skadeståndsskyldighet aktualiserades först efter en mycket lång tid, skulle bestämmelsen tolkas så att den även hade effekt efter att avtalet hade upphört att gälla.

Generös tolkning
Utgången i målet väcker flera tankar. Vid en första anblick kan utgången te sig rimlig då bestämmelsen – om situationen väl hade uppdagats vid avtalets ingående – möjligen hade utformats på ett liknande sätt. Vid en närmare granskning är den dock förhållandevis generös i jämförelse med Högsta domstolens tidigare avgöranden, se exv. NJA 1997 s. 382.

I det av HD hänvisade fallet, NJA 2001 s. 750, gjorde Högsta domstolen visserligen en rimlighetsbedömning, dock först efter att ha konstaterat att ordalydelsen var tvetydig och kunde tolkas i enlighet med vad båda parter anfört. Det rörde sig således om traditionell avtalstolkning. I nu aktuellt fall gav ordalydelsen ingen ledning utan situationen var helt oreglerad.

Det är en sak att tolka ett avtals ordalydelse utifrån vad som var rimligt i förhållande till avsikten. En annan sak att i förhållande till dispositiv rätt eller jämförbara avtal fylla ut oreglerade delar av ett avtal med vad som annars kan anses gälla, en utblick som Högsta domstolen inte berörde. Den avtalsutfyllnad med hänvisning till rimlighet som Högsta domstolen nu synes ha gjort tangerar dock gränslandet för vad som kan anses vara avtalsskapande.

Svårt att överblicka framtida konsekvenser
En omständighet som inte berördes av Högsta domstolen var att avtalet hade sagts upp av partnerskapets ordförande, som därigenom hade framkallat situationen. Hade så inte skett hade avtalet fortsatt att löpa och partnern träffats av den avtalade efterverkan. En annan möjlighet hade varit att beakta möjligheten för revisionsbyrån att ha infört en konkurrensklausul i partnerns anställningsavtal. Detta tog hovrätten upp i sin prövning och lade revisionsbyrån till last för att situationen föll ut som den gjorde, något som inte kan anses vara ett orimligt krav att ställa på en affärspart av nu aktuellt mått. Dessa aspekter, och fler, gör att avgörandets betydelse för framtida avtalstolkningsfrågor är svår att överblicka.

Notera att målet berör flera arbetsrättsliga aspekter som inte kunnat tas upp inom ramen för denna korta artikel.

Maria Sundqvist, Biträdande jurist
E: maria.sundqvist@wistrand.se
T: 08-50 72 00 67