Högsta Förvaltningsdomstolen tillåter krav på icke-negativa delpriser i nytt avgörande

Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) har nyligen avgjort en fråga om obligatoriska krav vid offentliga upphandlingar. Enligt domen är det tillåtet för upphandlande organisationer att ställa krav som förbjuder delpriser med negativa värden.

Bakgrunden till domen är att en myndighet genomförde en upphandling av en gång- och cykelbana och ställde som krav att alla delpriser skulle vara noll kronor eller högre. En anbudsgivare lämnade det lägsta totala anbudet men fick sitt anbud förkastat eftersom anbudet innehöll negativa delpriser. Anbudsgivaren överklagade beslutet till förvaltningsrätten och sedan kammarrätten utan framgång. Anbudsgivaren fullföljde sedan sin talan i Högsta Förvaltningsdomstolen.

Enligt domen kan en upphandlande myndighet ställa krav på att alla delpriser i ett anbud måste överstiga eller åtminstone vara noll kronor. Domstolen bedömde att kravet inte strider mot likabehandlingsprincipen, eftersom det inte hindrar leverantörer från att konkurrera med priser ned till noll kronor. Däremot tar kravet bort möjligheten att erbjuda sig att betala för att utföra arbeten. Enligt HFD kan kravet bidra till ökad transparens i prissättningen och därmed öka sannolikheten för att det mest fördelaktiga anbudet vinner upphandlingen, vilket kan främja konkurrensen.

HFD bedömde också att kravet inte strider mot bestämmelserna om onormalt låga anbud, eftersom kravet inte riktar sig mot onormalt låga anbud utan mot strategisk prissättning. Bestämmelserna om onormalt låga anbud syftar till att utreda om anbudet är seriöst och om leverantören kommer att kunna utföra arbetet trots det låga priset. Detta är helt andra frågor än de som ligger bakom det aktuella kravet. Kravet påverkar inte heller den upphandlande organisationens möjlighet att tillämpa bestämmelserna om onormalt låga anbud när den vill utesluta ett anbud med hänvisning till att det offererade totalpriset i sig är lågt.

Wistrands kommentar:

I det omdiskuterade rättsfallet HFD 2018 ref. 50 fastställde HFD att ett obligatoriskt krav, av innebörd att anbud med timarvode som var lägre än visst belopp inte skulle antas, stred mot bl.a. likabehandlingsprincipen. I rättsfallet HFD 2020 ref. 24 nyanserades den tidigare domen genom att domstolen godtog ett obligatoriskt krav av innebörd att pris per enhet för ett större mängdintervall inte fick vara högre än priset per enhet för ett mindre mängdintervall. Genom det nu aktuella avgörandet fortsätter HFD på den inslagna vägen att ytterligare nyansera 2018 års dom. Det blir intressant att följa den fortsatta rättsutvecklingen i frågan om vilka begränsningar som de upphandlande myndigheterna kan föreskriva i upphandlingsdokumenten beträffande leverantörernas möjlighet att konkurrera med sitt pris. Rättsläget framstår för närvarande som svårbedömt.