Nyheter 14 juni 2022

Rättegångskostnader i förvaltningsmål?

Många företag och enskilda är i sina verksamheter beroende av eller påverkas på betydande sätt av beslut från olika svenska myndigheter. Det kan t.ex. röra sig om tillstånd att bedriva verksamhet eller vidta för verksamheten nödvändiga åtgärder, eller som under pandemin olika beslut om stödpaket till företagare. Myndighetsbeslut kan överklagas till förvaltningsdomstolarna; i första hand till förvaltningsrätt med möjlighet att därefter överklaga till kammarrätt och till sist Högsta förvaltningsdomstolen.

En för enskilda viktig skillnad mellan att processa i förvaltningsdomstol respektive allmän domstol är att fördelningen av rättegångskostnader skiljer sig helt åt. I allmän domstol är huvudregeln enligt rättegångsbalken att den förlorande parten också åläggs att betala motpartens rättegångskostnader. För mål som drivs hos förvaltningsdomstolar finns inte motsvarande regler. Den ordning som istället tillämpas är baserad på en icke-lagfäst princip; kvittningsprincipen, som innebär att vardera parten står sina egna kostnader i målet, oavsett utgång (vissa undantag förekommer i skattemål). För en enskild som överklagar ett myndighetsbeslut och vinner mot myndigheten i domstol betyder det alltså att enskild ändå får stå sina egna kostnader för att driva processen.

Frågan om enskilds möjlighet att få ersättning för rättegångskostnader i förvaltningsmål mot det allmänna har nyligen prövats av Högsta förvaltningsdomstolen i HFD 2022 ref. 10 (mål nr 6184-19, beslut den 4 mars 2022). Högsta domstolen har för sin del redan i ett flertal avgöranden konstaterat att rätten till en rättvis rättegång kan kräva att enskilda kan få sina rättegångskostnader ersatta även vid framgång i processer mot det allmänna, och detta även med hänvisning till praxis från Europadomstolen i frågan. Den svenska grundlagen innehåller i regeringsformen numera en regel om rätt till rättvis rättegång, och så gör även Europakonventionen (som dessutom är införlivad som svensk lag) och EU-stadgan om de grundläggande rättigheterna.

Det är alltså konstaterat att rätten till en rättvis rättegång kan kräva att enskilda får ersättning för sina rättegångskostnader inbegripet i processer mot det allmänna, och att enskilda har en mycket skyddsvärd rätt till en rättvis rättegång.

Varför ersätts då i svensk rätt inte enskild för rättegångskostnader i mål som enskild vinner mot det allmänna i förvaltningsdomstol? Historiskt sett har det motiverats med att det är en vedertagen ordning att den enskilde får stå för sina kostnader i förvaltningsärenden, vilket väl i sig är en motivering som kan ifrågasättas redan till sin formulering. Ytterligare motiv har varit att det är avgiftsfritt att föra talan i allmän förvaltningsdomstol (att jämföra med de 900 eller 2 800 kr som det kostar att ansöka om stämning i allmän domstol), att processen som huvudregel är skriftlig och att det skulle ställas låga processuella krav på parterna, samt att  förvaltningsdomstolarna har en utredningsskyldighet och att en myndighet även som enskilds motpart ska agera objektivt och bidra till den enskildes rättssäkerhet. Detta är också de skäl som Högsta förvaltningsdomstolen hänvisat till i sitt beslut från den 4 mars 2022 (mål nr 6184-19), samt att enskilda även har haft möjlighet att stämma staten på skadestånd i en separat process för att begära ersättning för rättegångskostnaderna.

Det är minst sagt tillgängligt att som praktiker invända mot nämnda skäl och att det inte längre ter sig med verkligheten överensstämmande att enskilda inte skulle kunna behöva anlita ombud för att tillvarata sin rätt i ett förvaltningsmål för att utmana ett beslut av det allmänna. Det kan röra sig om frågor av såväl stor betydelse som värden, och där det förstås är mycket viktigt hur processen förs vad avser såväl omständigheter och bevisning av relevans och juridisk argumentation, som de flesta enskilda inte alls kan förväntas ha egna eller tillräckliga kunskaper om. Dessutom finns rätt till muntliga förhandlingar även inom förvaltningsprocessen, vilket också är av rättssäkerhetshänsyn. Ordningen för domstolsförfarandet kan inte heller generellt beskrivas som att myndigheten i rollen som motpart aktivt bidrar till att tillvarata sin motparts rätt, eller att domstolen är så aktiv i målet att samtliga omständigheter av relevans kommer upp eller beaktas i målet.[1]

Det finns dessutom empiriska studier som visar på att det kan finnas en klar ombudsfördel i förvaltningsmål, dvs. att chanserna för att nå framgång i ett mål mot det allmänna i förvaltningsdomstol kan öka för enskild som företräds av ombud och särskilt för enskilda som företräds av kvalificerat ombud.[2]

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut att det även för förvaltningsprocessuella mål mellan enskilda och det allmänna kan krävas enligt rätten till en rättvis rättegång att enskilda får ersättning för sina rättegångskostnader. Detta till trots kom Högsta förvaltningsdomstolen ändå fram till att den enskilda i målet inte kunde tillerkännas begärd ersättning – istället avvisades hela yrkandet, vilket innebär att domstolen inte ens prövade det. Domstolen motiverade detta bl.a. med att enskildas rätt till ersättning som en del av en rättvis rättegång inte nödvändigtvis kräver att förvaltningsdomstolarna ska hantera det inom förvaltningsprocessen på sätt liknande som allmänna domstolar gör. Istället menar Högsta förvaltningsdomstolen att enskilda istället kan initiera en ny process genom att stämma myndigheten på skadestånd i allmän domstol för att få sina rättegångskostnader från förvaltningsprocessen ersatta.

Högsta förvaltningsdomstolen var oenig i sitt beslut och flera av rättens ledamöter var skiljaktiga till majoritetens beslut. De menade bl.a. att det finns stöd i lag – till och med i grundlag – för att pröva yrkanden om rättegångskostnader i förvaltningsprocessen, och att det inte är rimligt att enskilda ska behöva stämma staten – med allt vad en sådan process innebär i tid, resurser och kostnadsrisk – för att få en rätt till ersättning tillgodosedd.

Det återstår att se vilka effekter Högsta förvaltningsdomstolens beslut kan få i praktiken och om lagändringar till enskilds fördel och skyddet för en rättvis rättegång kan komma att tas upp av lagstiftaren.

 

[1] Se även Öster, U, ”Usla odds för den enskilde – ändring på gång?”, I: tidningen Advokaten nr 2022, för liknande synpunkter.

[2] Lorentzon, Holm, Wejedal, ”Ombudsfördel i förvaltningsmål – ett empiriskt bidrag till teorin om ”lawyer advantage”, I: Förvaltningsrättslig tidskrift, nr 1 2022. Studien är baserad på ett urval av måltyper hos förvaltningsdomstolarna.