Rättskraft vid surrogatprestation

Högsta domstolen har i mål Ö 1246-22 den 6 december 2022 meddelat dom i fråga om res judicata vid ny talan om surrogatprestation. Domstolen fann att en ny talan om ersättning för viss egendoms förmögenhetsvärde gäller samma sak som en tidigare talan om utfående av samma egendom. Att den tidigare domen inte kunnat verkställas på grund av att svaranden inte längre innehar egendomen utgör dock ett sådant efterföljande relevant rättsfaktum som innebär att den tidigare domen inte hindrar en ny talan.

Bakgrund

Käranden BT hade i en tidigare talan yrkat att tingsrätten skulle förplikta BÄ att utge bl.a. en ring till honom. BÄ bestred yrkandet och anförde att ringen var en gåva till henne och att hon ivart fall redan hade lämnat tillbaka ringen till BT. Tingsrätten biföll BT:s talan, eftersom BÄ inte hade visat att det var fråga om en gåva eller att hon hade återlämnat ringen. Efter att hovrätten beslutat att inte meddela prövningstillstånd vann domen laga kraft.

BÄ återlämnade emellertid aldrig ringen till BT och BT begärde att domen skulle verkställas. Kronofogdemyndigheten kunde dock inte verkställa domen, eftersom BÄ uppgett att hon inte hade ringen i sin besittning. BT valde därför att väcka en ny talan och yrkade att BÄ istället skulle ersätta ringens värde. Som grund för talan anfördes i huvudsak att det i tingsrättens dom slagits fast att BÄ var skyldig att utge ringen, att domen inte kunnat verkställas och att BÄ:s underlåtenhet att rätta sig efter domen innebar att hon var skadeståndsskyldig gentemot honom för sakskada. BÄ invände att den tidigare tingsrättsdomen utgjorde hinder mot att pröva den nya ersättningstalan, eftersom den avsåg samma sak som det tidigare målet.

Tingsrätten bedömde att ersättningsyrkandet omfattades av den tidigare domens rättskraft och avvisade därför talan. Hovrätten å andra sidan ansåg att BT:s talan om ersättning för ringen var tillåten eftersom det hade uppkommit en ny omständighet efter den första domen, nämligen att BÄ inte längre innehade ringen och således saknade möjlighet att följa den lagakraftvunna domen.

Högsta domstolens bedömning

Frågan Högsta domstolen hade att ta ställning till var om en tidigare dom, där käranden hade fått bifall till ett yrkande om att utfå viss egendom från svaranden, hindrar en ny talan där käranden istället yrkar att få ut ersättning av samma svarande för egendomens förmögenhetsvärde. En delfråga var då om det har någon betydelse att den tidigare domen inte kunnat verkställas.

Rättskraftens objektiva omfattning

Högsta domstolen inleder domskälen med en allmän redogörelse för bedömningen av vad som utgör samma sak. I första hand är det fråga om samma sak om yrkandet i den nya rättegången avser samma civilrättsliga rättsföljd som yrkandet i den tidigare rättegången. Den tidigare domen har då negativ rättskraft, d.v.s. den utgör processhinder i en senare rättegång.

I mål om betalningsskyldighet har Högsta domstolen tidigare slagit fast att också alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder omfattas av en doms negativa rättskraft. Om en säljare eller uppdragstagare har fört talan om betalningsskyldighet i en tidigare rättegång utgör en sådan prövning därför hinder mot att ta upp en talan om återbetalning eller prisavdrag mellan samma parter. På motsvarande sätt hindrar den negativa rättskraften en köpare eller beställare som fört talan om hävning på grund av fel i varan eller tjänsten att senare väcka en ny talan om exempelvis prisavdrag avseende samma fel. För svaranden innebär rättskraften av en dom rörande betalningsskyldighet att parten inte längre kan få invändningar avseende samma rättsföljd eller alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder prövade i en ny rättegång, oavsett om invändningarna framfördes i den första rättegången eller inte. Avgörande är om omständigheten förelåg vid tidpunkten för domen i den tidigare rättegången och invändningen därför har kunnat prövas.

Högsta domstolen anser att systematiska synpunkter och ändamålsskäl talar för att den praxis om rättskraftens objektiva omfattning som utvecklats med inriktning på betalningsskyldighet ska tillämpas även i andra fall. Det kan enligt domstolen emellertid finnas situationer där det finns skäl att bedöma rättskraftens objektiva omfattning på annat sätt och domstolen menar att det knappast är varken möjligt eller lämpligt att en praxis som är utformad för vissa typer av ersättningar får omfatta alla typer av civilrättsliga anspråk.

Vad avser situationen att det genom en dom har prövats om viss egendom ska lämnas ut till käranden på grund av äganderätt och denne därefter väcker en ny talan mot samma person om att istället få ersättning för egendomens värde, d.v.s. en surrogatprestation, menar Högsta domstolen att det finns flera skäl som talar för att rättskraften bör bedömas med utgångspunkt i det synsätt som har utbildats på området för betalningsskyldighet. I sådana fall kommer den negativa rättskraften att omfatta inte bara den rättsföljd som har prövats utan också alternativa och ekonomiskt likvärdiga rättsföljder.

Enligt domstolen står det klart att ett yrkande om att få ut egendom och ett yrkande om att få ut ersättning för samma egendoms värde avser alternativa rättsföljder, eftersom käranden inte hade kunnat få bifall till båda yrkandena samtidigt. Däremot är det inte givet att de två rättsföljderna ska bedömas som ekonomiskt likvärdiga. Högsta domstolens uppfattning är att utfående av egendom är en rättsföljd av en annan karaktär än ersättning för egendomens förmögenhetsvärde. Även om det bortses från ett eventuellt affektionsvärde är rätten till själva egendomen typiskt sett starkare än enbart ett ekonomiskt krav; enligt domstolen ligger det isurrogatets natur att det aldrig fullt ut kan jämställas med själva egendomen.

Tanken med en ekonomisk ersättning som surrogat är dock enligt Högsta domstolen att så långt möjligt kompensera för en förlust av egendomen, varför de två rättsföljderna irättskraftshänseende bör betraktas som ekonomiskt likvärdiga. Ett sådant synsätt ligger också väl i linje med rättegångsbalkens bestämmelser om litispendens, och är samtidigt väl förenligt med bestämmelsen i 13 kap. 3 § första stycket första punkten rättegångsbalken, som innebär att det inte utgör en ändring av talan att under rättegången kräva annan fullgörelse än den om vilken talan väckts, när en omständighet inträffat under rättegången eller först då blivit känd för käranden.

Högsta domstolens slutsats i frågan blev därför att en talan om att på grund av äganderätt få ut viss egendom och en talan mot samma svarande om att som surrogat istället få ersättning för egendomens värde avser samma sak.

Rättskraftens temporala omfattning

I sammanhanget är relevant att notera att rättskraften är begränsad i tiden. Omständigheter som inträffar efter den första processen, s.k. facta supervenientia, kan medföra att en ny talan ska tas upp trots att den annars hade ansetts röra samma sak. Högsta domstolen ställde sig därför frågan om det hade uppkommit någon sådan efterföljande omständighet.

En förutsättning för att domens rättskraft inte ska hindra att saken prövas på nytt är att de omständigheter som tillkommit efter den lagakraftvunna domen har karaktär av rättsfakta och är relevanta i sammanhanget. I en situation där svaranden inte längre innehar egendomen på ett sådant sätt att parten kan följa domen, vilket enligt Högsta domstolen kan framgå av att den första domen inte har kunnat verkställas, har det i doktrin ansetts orimligt att käranden inte skulle kunna utverka en ny exekutionstitel avseende ersättning som motsvarar föremålets värde.

Dessutom talar ändamålsskäl för att en kärande ska kunna få en talan om ersättning prövad när den egendom som skulle lämnas ut enligt en lagakraftvunnen dom inte längre innehas av svaranden. Den som enligt en dom har rätt till en viss egendom bör enligt Högsta domstolen då inte vara betagen rätten till ersättning. Käranden hade inte kunnat undanröja risken att hamna iden situationen genom att framställa ett andrahandsyrkande om ersättning i den första rättegången; ett sådan yrkande kommer ju inte att prövas om käranden får bifall till yrkandet om utfående av egendomen. Att käranden kan ha anledning att i andra hand framställa ett yrkande om ersättning för att säkerställa sin rätt för det fall att yrkandet om utfående inte bifalls är enligt domstolen en annan sak.

Svaret på den andra frågan, d.v.s. om det för frågan om hinder för en talan om surrogatprestation har betydelse att en tidigare dom om utfående av egendom inte har kunnat verkställas, blev därför jakande. Det faktum att svaranden saknar möjlighet att följa en lagakraftvunnen dom på grund av att parten inte längre innehar egendomen – och det således inte heller är möjligt att verkställa domen – bör ses som en omständighet som har karaktären av ett relevant rättsfaktum. Detta innebär i sin tur att det är fråga om en sådan efterföljande omständighet som innebär att den tidigare domen inte hindrar en ny talan om surrogatprestation. Detta gäller enligt Högsta domstolen även då svaranden redan i den första rättegången invände att parten inte längre innehade egendomen; domstolens bifall av talan förutsätter ju att svaranden enligt domstolens bedömning innehade egendomen.

Utfallet i det aktuella målet

Mot bakgrund av det ovan anförda blev utfallet i målet att BT:s talan om ersättning för ringens värde ansågs vara alternativ till och ekonomiskt likvärdig med talan om återlämnande av ringen, varför den nya talan ansågs röra samma sak som den tidigare. Av utredningen framkom dock att Kronofogdemyndigheten inte hade kunnat verkställa domen om återlämnande av ringen. Detta förhållande fick enligt domstolen anses innebära att BÄ saknade möjlighet att följa den lagakraftvunna domen på grund av att hon inte längre innehade ringen, vilket hade karaktären av ett rättsfaktum som var nytt och relevant för BT:s talan. Något hinder mot att ta upp hans talan till prövning fanns därför inte och överklagandet av hovrättens beslut om återförvisning till tingsrätten för fortsatt handläggning avslogs.