Viktiga klargöranden om förutsättningarna för företrädaransvar

Reglerna om företrädaransvar för skatter och avgifter innebär i korthet följande. Om någon i egenskap av företrädare för en juridisk person uppsåtligen eller av grov oaktsamhet har underlåtit att betala skatt eller avgift, är företrädaren tillsammans med den juridiska personen skyldig att betala skatten eller avgiften (företrädaransvar). Om det finns särskilda skäl, får företrädaren helt eller delvis befrias från betalningsskyldigheten. Uppsåt eller grov oaktsamhet anses inte föreligga om företrädaren senast den dag då skatten eller avgiften skulle ha betalats har vidtagit verksamma åtgärder för att få till stånd en samlad avveckling av den juridiska personens skulder med hänsyn tagen till samtliga borgenärers intressen. Verksamma åtgärder är bl.a. ansökan om konkurs eller företagsrekonstruktion.

Reglerna har under senare tid kritiserats och det har ifrågasatts om inte rättstillämpningen under senare tid har blivit allt för hård och i realiteten närmat sig ett närmast strikt ansvar. Se t.ex. rapporten Skatterättsligt företrädaransvar – fiskal gräddfil utan legitimitet, av Roger Persson Österman och Carl Svernlöv, utgiven av svenskt näringsliv i oktober 2013. Riksdagen har i ett tillkännagivande begärt att regeringen snarast ska se över reglerna om företrädaransvar. Med anledning därav har regeringen uppdragit åt Statskontoret att se över bestämmelserna, men endast i fråga gällande tillämpningen av regeln om hel eller delvis befrielse samt hur Skatteverket tillämpar reglerna om anstånd med betalning av skatter och avgifter. Det ligger alltså inte i Statskontorets uppdrag att se över de grundläggande bestämmelserna om förutsättningarna för företrädaransvar. Statskontoret ska redovisa sitt uppdrag senast den 31 maj 2018.

De nu meddelade domarna

I de nu meddelade domarna uttalar HFD bl.a. att bedömningen av om, och i så fall när, en företrädare borde ha haft anledning att misstänka att den juridiska personen inte kommer att kunna fullgöra sina skyldigheter påverkas bl.a. av graden av företrädarens inflytande och den juridiska personens ekonomiska situation. De krav som ställs på företrädaren att hålla sig informerad om verksamhetens utveckling, så att erforderliga åtgärder snabbt kan vidtas, är högre om den juridiska personen befinner sig i en utsatt ekonomisk situation.

Av betydelse för bedömningen är också, enligt HFD, om betalningsoförmågan beror på händelser som har varit plötsliga och oförutsedda. I så fall kan det – särskilt om det rör sig om händelser som har inträffat i nära anslutning till förfallodagen – inte sällan anses vara försvarligt att driva företaget vidare även någon tid efter det att skatterna och avgifterna har förfallit till betalning. Vid bedömningen måste dock även beaktas om företrädaren under denna tid har gjort det som kan begäras för att försöka reda upp situationen.

Ett annat viktigt klargörande som HFD gör är att domstolen erinrar om att det subjektiva rekvisitet (dvs. kravet på uppsåt eller grov oaktsamhet) innebär att det i varje enskilt fall måste göras en bedömning bl.a. av vilka handlingsalternativ som företrädaren hade att tillgå liksom av dennes skäl för att vidta eller avstå från vissa åtgärder. Vid den bedömningen måste beaktas både vad som har föranlett att skatten eller avgiften inte har betalats och varför företrädaren inte senast på förfallodagen har vidtagit verksamma åtgärder för att avveckla den juridiska personens skulder.

De nu aktuella målen gällde två företrädare för ett bolag som hade haft ekonomiska svårigheter under en längre tid men som hade börjat gå bättre. En kort tid före förfallodagen för skatterna drogs bolagets checkkredit in och dess bankkonton spärrades utan att företrädarna hade fått någon förvarning från banken (förfallodag för skatterna var en måndag och bankkontona spärrades föregående torsdag). Företrädarna försökte först skaffa fram medel för att kunna driva verksamheten vidare och när det inte lyckades började de arbeta med att ta fram en ansökan om företagsrekonstruktion. Den ansökningen gavs också in dagen efter förfallodagen för skatterna.

Högsta förvaltningsdomstolen fann att kravet på uppsåt eller grov oaktsamhet inte var uppfyllt och att företrädarna därmed inte var betalningsskyldiga.

Kommentar

De nu meddelade domarna innehåller välkomna klargöranden om förutsättningarna för företrädaransvar. I underrätterna har den individuella bedömningen av företrädarens agerande, som HFD erinrar om, ofta behandlats högst summariskt. Ett belysande exempel är Kammarrättens i Stockholms dom i mål nr 7403-14 där företrädaransvar om ca 716 miljoner kronor dömdes ut mot en likvidator, trots att ingen faktisk verksamhet bedrevs i berörda bolag under likvidationsförfarandena och statens fordran inte heller växte under denna period. När skatterna förföll till betalning stod det dessutom klart att bolagen sedan länge helt saknat förmåga att betala skulderna. Ingen åtgärd som likvidatorn kunnat vidta hade i någon väsentlig mån kunnat ändra på detta förhållande. Nyss nämnda förhållanden föranledde HFD att sätta ned företrädaransvaret till två miljoner kronor (HFD 2016 ref. 60).

Det är givetvis välkommet att HFD i det här fallet på nytt erinrat om den individuella prövning av företrädarnas agerande som förutsätts ske för att företrädaransvar ska kunna dömas ut och att domstolen därvid kommit fram till att företrädarna inte agerat grovt oaktsamt. Målen är dock speciella så till vida att det rörde sig om endast en (1) dags dröjsmål med att inge ansökan om företagsrekonstruktion. HFD har tidigare (HFD 2015 ref. 58) ansett att det var grovt oaktsamt att inge en konkursansökan först en vecka efter det att en företagsrekonstruktion avslutats. Detta kan jämföras med notismålet NJA 1971 B 27, som föreligger från den tid som målen om företrädaransvar handlades av de allmänna domstolarna. I det fallet ansågs dröjsmål i tre veckor med att inställa betalningarna inte utgöra grov oaktsamhet, trots att företrädaren ansågs ha haft skäl att anta att konkurs var förestående och lät verksamheten fortgå.

Den slutsatsen får dras att HFD inte ansett att det förhållandet, att ansökningen om rekonstruktion gjordes dagen efter förfallodagen för skatterna, i sig var tillräckligt för att företrädarnas agerande inte skulle vara grovt oaktsamt. HFD väger i bedömningen även in att bolagets betalningsoförmåga inträffade till följd av oförutsedda händelser fyra dagar innan förfallodagen och att företrädarna då omedelbart vidtog åtgärder för att försöka skaffa extern finansiering. Företrädarna hade således en utomordentligt kort tid på sig för att utvärdera den situation som uppstod när bankkontona spärrades och för att förbereda och inge ansökan om företagsrekonstruktion.

Det kan sammanfattningsvis ifrågasättas i vad mån de nu meddelade domarna i något mer betydande avseende rubbar den närmast strikta syn på företrädaransvaret som förvaltningsdomstolarna intagit. Förhoppningsvis kan dock underrätternas rättstillämpning bli mer rättssäker framgent, genom att den individualiserade bedömningen av företrädarens agerande tillmäts större vikt.

Johan Linder Säverman, Advokat
E: johan.linder@wistrand.se
M: +46 709 50 72 17